Gråt ut

Dagens skrivförslag:

Vad får dig att fälla en glädjetår?

Jag är en riktig sucker för snyftiga filmer. Trillar dit direkt.

Det spelar ingen roll om det är en animerad barnfilm eller ett halvhjärtat drama som återanvänder varenda utsliten klyscha. Det funkar varje gång.

Ett återkommande tema som brukar trigga igång gråten för mig är återförening och försoning. Vet inte varför. Kanske finns det nåt på djupet som resonerar med den typen av handling. Det är inget jag lyckats koppla ihop hittills i så fall.

Jag älskar att gå på bio, helst ensam. Så avkopplande och skönt. Men jag undviker filmer som jag mer eller mindre vet kommer få mig att brista ut i gråt. Det är inte så att jag tycker det är pinsamt att gråta öppet, absolut inte. Men det blir ändå att jag håller tillbaka på ett sätt jag inte skulle göra om jag satt hemma och tittade. Och gråt ska gråtas ut ohämmat, inte kvävas som en nysning (som för övrigt inte heller bör hållas tillbaka).

Det är något befriande med att gråta, oavsett om det gäller glädje eller sorg. Det är förlösande. Och om man tänker efter, en ganska udda grej jämfört med övriga varelser på vår jord.